Öppning den 1 maj

Det är nästan passé att tala om våren, eftersom sommaren verkar ha hoppat över våren fullständigt. I vintras verkade det inte bli någon vinter, och nu är det nästan ingen vår. Ur led är klimatet ...

Norrvikens Trädgårdar öppnar imorgon, torsdagen den 1 maj. Vi är inte riktigt klara med allt vi skulle vilja, men så är det med en trädgård. Den är ett evighetsprojekt som aldrig tar slut, och man ska aldrig vara helt nöjd. Röjningen av entréområdet är ett av de stora projekt som vi inte riktigt har hunnit avsluta till den 1 maj. Samtidigt måste vi ändå vara nöjda med vår arbetsinsats, och hur långt vi har kommit.

I dagens HD/NST finns det en artikel av Richard Bjällstrand som handlar om måndagens möte på Norrviken mellan Sven Hernborg och mig. Artikeln visar på en stark polarisering mellan två parter, vilket journalister i allmänhet är så förtjusta i. Vad som inte framgår, och som jag inte tror passar in i vinklingen av artikeln, är att Sven Hernborg och jag faktiskt möttes lite grann på slutet. Det är inte så att vi är helt oeniga, även om Richard Bjällstrand gärna vill få det att framstå som så.

Vad artikeln inte nämner i detalj är vad som faktiskt har utförts. Det som Sven Hernborg kallar skövling handlar om ett skogsbryn som är 75 meter långt och 6 meter brett utmed ett dräneringsdike, vilket har röjts. Från parkeringen sett har detta bryn utgjort en ogenomtränglig vägg upp mot bokskogens sluttningar. En av våra medarbetare på Norrvikens Trädgårdar, Sven Johansson, menar att under de 24 år som han har arbetat här, och med all sannolikhet sedan trädgårdarna anlades, har detta bryn röjts kontinuerligt vartannat till vart tredje år. De senaste fem-sex åren har det släppts upp och blivit en barriär mellan betraktarens ögon och bokskogens vackra sluttningar – en bokskog som enligt en artinventering innehåller många rödlistade arter av bland annat lavar. Det är dock inte så att de rödlistade arterna finns i brynet utan längre upp i sluttningen. Vår åtgärd kommer förvisso att påverka bitopen, men det intressanta att diskutera i sammanhanget är huruvida naturskötseln och röjningen av brynet faktiskt kan ha påverkat biotopen i positiv riktning, eftersom den har pågått i så många decennier. Kan det vara så att dessa sällsynta arter har funnit sig till rätta i denna miljö tack vare den långvariga hävden av brynet och att de skulle försvinna om brynet fick växa fritt, vilket Sven Hernborg förespråkar? Det är just genom hävden i vårt kulturlandskap som många arter bevaras.

Intressant i sammanhanget är ett inslag i Rapport som sändes söndagen den 27 april (cirka 10 minuter och 20 sekunder in i programmet) och som handlade om hur länsstyrelsen tvångsinlöser skog till naturreservat – skog som under flera generationer av privata skogsbrukare har sköts på ett utmärkt sätt. Genom att dessa skogar är så välskötta har stora naturvärden uppkommit, vilket nu gör att länsstyrelsen vill tvångsinlösa dem. Om dessa skogar blir naturreservat, kommer en skötselplan att upprättas där tydligt definierade skötselåtgärder kommer att anges för att bevara naturvärdena, vilka med största sannolikhet inte kommer att skilja sig så särskilt mycket från de ingrepp som de tidigare skogsägarna har gjort.

Nu är det inte tal om någon tvångsinlösning av Norrviken, men parallellen ligger i huruvida naturen på Norrviken varit så intensivt skött och därigenom gett upphov till en förbättrad biotop för dessa rödlistade arter. Diskussionen här anser jag vara öppen för tolkningar.

Att skötseln genom åren i parken har försummats är på många plan graverande ur natursynpunkt, men det är samtidigt väldigt synd för våra besökare. Norrvikens Trädgårdar har genom åren dragits med stora ekonomiska problem, vilket har lett till sämre skötsel och ännu färre besökare och ännu sämre ekonomi. Skötseln av parken har blivit mer och mer extensiv i ytterområdena, och den har i huvudsak koncentrerats kring Villa Abelin och stilträdgårdarna. Men inte ens detta har räckt. Vi ser här en negativ spiral som måste brytas. Vi behöver stora investeringar i anläggningarna. Till detta behöver vi ha många betalande besökare som uppskattar Norrvikens Trädgårdar för vad anläggningen är – en arkitektoniskt, välskött park. Därför återtar vi mycket av den skötsel som de senaste åren har släppts. Vårt mål är att förena ett bevarande av naturtyper med parkskötsel. Att därför kalla ett återtagande av gammal skötsel för skövling är inte bara upprörande – det är okunnigt i termer av parkskötsel och kulturarv.

De skötselåtgärder som vi som arbetar på Norrvikens Trädgårdar har utfört sedan vi började våra uppdrag inför säsongen 2008 har därför inget med exploateringen av intilliggande fastighet att göra, utan är ett led i att rädda Norrvikens Trädgårdar som den kulturskatt anläggningen är och att bevara den i gott skick för framtida generationer!

Rudolf Abelins intentioner var att trädgårdarna som han anlade skulle samspela med den intilliggande skogen, och hans arv är något vi ska och bör upprätthålla, och då börjar parken redan innanför grindarna. Välkomna imorgon!

(Stort tack till min lärar- och trädgårdsmästarkollega Fredrik Thomée som hjälpte mig med korrekturen och förbättringar av detta blogginlägg)